"Med Brynäs vet man aldrig"

Har stormen lagt sig? Med Brynäs vet man aldrig

Först Johannes. Sedan Anna.
När Gävle gjorde sig redo för ännu en kris kring Brynäs mojnade ovädret – åtminstone för stunden.

Frågan är bara hur länge.

Att leva i Gävleborg kräver sin tålighet. Är det inte översvämningar så är det stormar. Den senaste, Johannes, var så kraftfull att den till och med fällde den världsberömda halmbocken. En rätt träffande bild av Brynäs säsong.

Och som om det inte vore nog slog snöstormen Anna till strax därefter. Staden lamslogs, åtminstone enligt lokal måttstock. Luleås målvaktstränare Gusten Törnqvist, som jag pratade med före nedsläpp, ryckte mest på axlarna och kallade det hela för ett lätt snöfall – ett sådant han gärna hade tagit med sig hem till Norrbotten.

Men väder är en sak. Hockey är en annan. Och när det gäller hockeystormar är Brynäs minst lika svårförutsägbart som klimatet längs Norrlandskusten.

Sedan SM-guldet 2012 har klubben rört sig i kraftiga kast. SM-finaler 2017 och 2025, till synes från ingenstans. Däremellan kvaldramatik och degradering till Hockeyallsvenskan. Brynäs följer inga mönster. Stabilitet är snarare undantag än regel.

Ett missnöje som legat och pyrt

Efter stormarna Johannes och Anna låg ännu en turbulens i luften – Brynässtormen.

Efter den imponerande återkomsten till SHL, där nykomlingen vann serien stort och gick hela vägen till final, var förväntningarna höga. Nu skulle Brynäs visa att man var ett lag att räkna med över tid. Två starka SHL-säsonger i följd.

Så har det inte blivit. Varken supportrar eller omvärld har övertygats. Besvikelsen är tydlig och hörbar. Inför matchen mot Luleå hade en supportergruppering markerat på ståplats med en banderoll som uppmanade laget att spela för klubben och staden, att kämpa för Brynäs.

Ett relativt sansat budskap, särskilt jämfört med de betydligt hårdare tongångar som hörts på andra håll i landet. Men frustrationen har funnits där länge. Efter 31 omgångar har spelet hackat betänkligt. Tränaren Gällstedt har själv varit tydlig med att laget inte gör det man kommit överens om och att det slarvas i detaljerna.

Tre poäng – men inga garantier

Segern mot Luleå, 4–2, var ett steg i rätt riktning. Ingen uppvisning, men tre extremt viktiga poäng. En sjunde match i rad utan trepoängare hade sannolikt skruvat upp trycket ytterligare – mot både spelare och klubbledning. Nu fick Brynäs i stället sin första hemmaseger efter ordinarie tid sedan den 29 november.

Flera av de mer rutinerade spelarna har sett tunga ut den senaste tiden. Den här kvällen var det snarare energi än rutin som bar laget. Bobby Trivigno och hans kedja med Linus Ölund och Axel Jonsson-Fjällby stack ut. Robert Hägg var en defensiv klippa. Och för ovanlighetens skull fungerade special teams – något som varit långt ifrån självklart den här säsongen.

Två lag – olika riktningar

Inför matchen pekade formkurvorna åt helt olika håll. Luleå kom med fem raka segrar. Brynäs hade skrapat ihop fyra poäng på sina sex senaste matcher.

Luleå har dessutom agerat. Spets har hämtats in i form av Ben Tardiff, Linus Omark och Oskari Laaksonen, samtidigt som Otto Leskinen är tillbaka från skada. På pappret ser det ut som ett lag rustat för en lång vår.

I Gävle har sportchefen Johan Alcén valt en annan väg. Mindre rörelse, större tilltro till den befintliga truppen.

För sex veckor sedan skrev jag att jag inte såg hur det här skulle lyfta. När kalendern nu slagit över till 2026 är känslan densamma.

Trots segern och trots att det bara skiljer två poäng mellan lagen tror jag betydligt mer på Luleås vår än på Brynäs. För Brynäs handlar det snarare om att hålla avståndet ner till kvalstrecket än om att blicka uppåt.

Men i Gävle vet man en sak: lite arbetsro ska inte underskattas.
Och med Brynäs – ja, med Brynäs vet man aldrig.